För er som till äventyrs missat True Detective säsong 1, vill jag tipsa om Nic Pizzolato’s helt lysande HBO-serie från 2015 med Woody Harrelson och Matthew McConaughey i något av sina bästa roller till dags dato (även om Woody’s polischef i Three Billboards Outside Ebbing, Missouri kommer bra nära. Han är också strålande som en åldrande Texas Ranger i The Highwaymen tillsammans med Kevin Costner på Netflix).
Serien inleds med informella separata förhör i nutid med de tidigare detektiv-kollegorna Marty Hart (Harrelson) och Rust Cohle (McConaughey) rörande ett fall som fick sin upplösning 1995. Kollegorna hade för första gången sammanförts vid denna tidpunkt för ett fall rörande ett mycket obehagligt och rituellt sexuellt motiverat kvinnomord. Kollegorna är enormt olika som personer. Rust är ensamstående, introvert, arrogant och med fullkomligt förlorad tro på människor, religion, tillvaron i största allmänhet, samtidigt som han är en helt briljant utredare. Han för djupa filosofiska samtal med kollega Hart som inte alls är nämnvärt intresserad och denne ser Rust som en mycket konstig person. Hart är gift tvåbarnsfar, notoriskt otrogen, gillar det goda i tillvaron och är en social och populär person som har vett att klättra i karriären, något som kollegan Cohle helt saknar talang för. Allteftersom tiden går utvecklas emellertid starka band, stark lojalitet och en vänskap mellan dem. Mycket beroende på det fall de arbetar med och som upptar mer och mer av deras tillvaro. Detta skildras på ett mycket trovärdigt sätt. (Även om de i nutid inte talat med varandra på ett tiotal år efter att ha rykt ihop på polisstationens parkeringsplats i ett ordentligt slagsmål som gör att vännerna splittras. Det hela bottnar i att Cohle inte anser att de är färdiga med fallet).
Handlingen under serien skiftar från den informella förhörssituationen till tillbakablickar om vad som egentligen hände. De olika historierna börjar snabbt skilja sig från varandra och hemligheterna staplas. Främst är sanningen friserad för detektivernas överordnande.
Slutligen återförenas kollegorna i nutid något motvilligt, nu sedan länge inte längre poliser, för att en gång för alla lösa fallets lösa ändar och den sanning som framkommer om fallet är extremt skrämmande.
Titeln True Detective synes anspela på att som äkta detektiv gör man mer eller mindre vadsomhelst för att slutligen nå sanningen. Om det innebär att man inte i alla stycken följer regelverket eller ens längre är polis så är det underordnat den rättvisa man siktar på att uppnå. På så sätt är temat i serien också dialoger kring äkta rättvisa, nästan gudomlig rättvisa, kontra den som lagen förmår att uppnå.
Skådespelarna är genomgående lysande men väl värd att nämnas är Glenn Fleshler som spelar en av de absolut mest jävliga skurkar och halvmonster som någonsin setts. Otroligt otäck!
Samtliga avsnitt är stilfullt och mycket skickligt regisserade av Cory Joji Fukunaga, och detta bidrar till att serien hålles samman i känsla och tempo under samtliga åtta avsnitt.
Musiken i serien är skapad av den unike T-Bone Burnett och hjälper att upprätthålla och understödja den förtätade och obehagliga stämning som bilderna förmedlar. De mest vanliga situationer blir krypande obehagliga utan egentlig orsak. Ett besök i ett väckelsetält, en fråga till en vaktmästare som klipper gräsmattan. Delstaten Louisiana blir också en avgörande och viktig karaktär i serien. Byggnader i obygden blir i sig mycket skrämmande.
Serien kan varmt rekommenderas och är den bästa säsongen av den nu tre gjorda. Jag återkommer gärna till denna serie men är lite avundsjuk på er som ännu inte sett den.
AVSLUTNINGSVIS NÅGOT OM SLÖ JOURNALISTIK:
På SVT morgon satt en ung ”kulturjournalist” och kommenterade Kirk Douglas död. Hon hade uppenbarligen inte ens bekvämat sig med att slå upp Kirk på Wikipedia eller IMDB eller ens rudimentärt Googlat honom och kunde heller inte ett dyft om honom. Osammanhängande babbel som hon inte bottnade i. Kunde inte ens namnge filmen Kirk Douglas slog igenom med 1949 utan denna nämndes istället som ”den där boxningsfilmen” (filmen heter Champion). Hon lyckades klämma ur sig Spartacus från 1960 men missade helt Stanley Kubricks Ärans väg (av många sett som ett mästerverk och antikrigsepos). Inte heller hans roller som Doc Holliday i Gunfight at O K Corral, som Vincent van Gogh i Lust For Life nämns ens, inte heller krigsfilmen Hjältarna från Telemarken. Istället visade hon en kortare snutt från filmen Hårda killar från 1986 för att illustrera att ”han fick ofta spela tuffingar”. Antingen gör man en mycket kort notis om Kirk Douglas som känd skådespelare som just avlidit och låter det vara med det, eller också bemödar man sig med att ge ett kortare men ändå innehållsmässigt relevant och korrekt rapportering. men inte sitta och flinande svamla utan att veta vad man pratar om. Jag är svårligen trött på att kultur i allmänhet och film i synnerhet inte tas på allvar.
Har man inget klokt att säga kan man enligt min blygsamma mening med fördel hålla käften!
Filmfånen 